OMAI – Frigörelsen, del 4: Vad vi bygger härnäst

Den här gången är det inte mönstret som skiljer sig. Det är farten. Skriften behövde århundraden för att verkligen förändra tänkandet. Elektriciteten och fotografiet tog var sin ungefärliga sjuttioårsperiod, bibliotek och kvällsliv i det ena fallet, Hilma af Klints stilla dukar och kubismens sönderslagna ansikten i det andra, innan konsekvenserna blev tydliga. AI kommer inte ge oss sjuttio år. Kanske några. Den gamla frågan, vad fyller vi utrymmet med, har plötsligt blivit akut på ett sätt den aldrig varit förr.

Det är en bild vi inte kan sluta tänka på, från elektricitetens tidiga år. När fabriker elektrifierades i slutet av 1800-talet gjorde de flesta ägare det enda rimliga de kunde tänka sig: bytte ångmaskinen mot en elmotor, men lät allt annat vara som det alltid varit, samma långa drivaxlar, samma remmar, samma fabrik byggd kring en enda kraftkälla i mitten. Nästan tre decennier gick innan någon på allvar frågade sig varför motorn behövde sitta centralt över huvud taget. Den kunde ju vara liten. Den kunde sitta vid varje maskin för sig. Fram till då var elen bara en snabbare ångmaskin. Det var när fabriken slutade efterlikna sin egen historia att den blev något annat.

Mycket tyder på att vi befinner oss just där nu, någonstans mellan den gamla formen och den som ännu inte vågat visa sig. Det är enkelt att lägga AI ovanpå det som redan finns, godkännandekedjor, hierarkier, gamla sätt att ta betalt, allt byggt kring en knapphet som sakta håller på att försvinna, och kalla det framsteg. Svårare, och långt viktigare, är att fråga vad som egentligen byggdes kring just den knappheten, och vad det kan bli när den inte längre sätter gränsen.

Vi har inget svar på vad som växer fram härnäst. Det skulle kännas oärligt att låtsas annat. Ingen som såg Daguerres första bilder 1839 kunde ana Hilma af Klints stilla, inåtvända dukar bara sjuttio år senare, än mindre kubismens sönderbrutna ansikten strax därpå. Ingen som skruvade loss sin ångmaskin för att sätta dit en elmotor kunde rita det löpande bandet i förväg. Det enda vi vågar påstå, med viss historisk grund, är att formen alltid dyker upp efteråt, buren av dem som till slut slutar fråga hur man gör det gamla snabbare och i stället börjar fråga vad som nu, för första gången, faktiskt går att göra.

Där, om någonstans, bor svaret. Inte i att hitta det perfekta sättet att klistra AI ovanpå det vi redan gör. Nya processer och nya sätt att ta betalt kommer med all sannolikhet växa fram, troligen snabbare än vid någon tidigare frigörelse, precis därför att allt annat också går snabbare nu. Men de blir en konsekvens av en djupare förskjutning, inte startpunkten för den. Samma riktning som skriften, elektriciteten och fotografiet redan visat, var och en på sitt sätt: värdet flyttar dit det alltid flyttar när ett verktyg tar över det mekaniska. Till omdömet som vet vilket svar som betyder något. Till förtroendet som håller när något går sönder. Till förmågan att se vad just den här människan, just nu, faktiskt behöver. Gång på gång har tekniken tvingat fram det djupast mänskliga i oss, utan att fråga oss vackert om lov, bara genom att göra allt annat överflödigt. Vi ser inget skäl att tro att den här gången blir annorlunda. Bara att vi, för första gången, inte har generationer på oss att ta reda på det.