OMAI – Frigörelsen, del 3: Fotografiet – När blicken vände inåt

Fram till dess hade porträttmåleriet varit en av konstens viktigaste och mest hantverksmässiga grenar. Att avbilda ett ansikte korrekt, med rätt proportioner, rätt ljus, rätt likhet, var en färdighet som tog år att bemästra och som en stor del av en målares värde vilade på. Enligt en ofta återberättad, om än historiskt omtvistad, anekdot ska en framstående fransk målare ha sett ett av de första fotografierna och utbrustit att måleriet var dött från den dagen. Sanningshalten i repliken må vara osäker, men känslan den fångar var utbredd och verklig.

Den första reflexen bland många målare var att konkurrera med kameran på dess egna villkor, att bli ännu mer exakta för hand, som om svaret på maskinens precision var mer precision. Det var ett försök som var dömt att misslyckas. Den akademiska konsttraditionen, som dominerade salongerna i Paris, höll fast vid den vägen i decennier innan impressionismen bröt igenom på 1870-talet.

Det som till slut hände var inte en anpassning utan en vändning. Befriad från plikten att vara verklighetens mest exakta spegel, för det jobbet hade kameran redan tagit över, började konstnärer fråga sig vad en målning egentligen kunde fånga som ett fotografi aldrig skulle kunna röra.

Claude Monet slutade måla vad en katedral såg ut som och började måla hur den förändrades. Han hyrde ett rum mitt emot Rouens katedral och arbetade där på upp till ett dussin dukar samtidigt, och växlade mellan dem minut för minut när ljuset skiftade över fasaden. Till slut blev det över trettio målningar, ingen av dem för att fånga byggnaden, utan för att fånga ljuset som föll över den i just det ögonblicket. En kamera kunde ta en bild av katedralen. Den kunde inte fånga vad det kändes som att stå där och se ljuset ändras minut för minut.

Några decennier senare gick Vincent van Gogh ännu längre bort från det exakta. Natthimlen i The Starry Night är inte den himmel som fanns över hans fönster den natten, stjärnorna virvlar, cypresserna slingrar sig som eld mot molnen. Det är inte en felaktig avbildning. Det är en korrekt avbildning av något annat än det ögat ser, av vad en orolig, febrig sinnesstämning gör med hur natten upplevs inifrån.

Pablo Picasso och Georges Braque tog steget att bryta sönder själva idén om att ett föremål bara har en sann vinkel. I kubismens porträtt ser man en näsa i profil och ett öga rakt framifrån i samma ansikte, som om målningen vägrade acceptera kamerans grundpremiss, att verkligheten bara kan betraktas från en plats åt gången.

Och längst gick den svenska målaren Hilma af Klint, som redan 1906, år före de flesta andra namn som brukar krediteras som abstraktionens pionjärer, började måla stora dukar helt utan förlaga i den synliga världen. Inspirerad av spiritism och teosofi menade hon att hon målade budskap som förmedlades genom henne snarare än av henne, formade av krafter hon inte ansåg sig kontrollera. Hon var så övertygad om att samtiden inte var redo att hon i sitt testamente skrev att verken inte fick visas förrän tjugo år efter hennes död. I praktiken dröjde det ännu längre, mer än sjuttio år efter hennes död, innan världen på allvar såg vad hon gjort.

Sjuttio år. Det tog ungefär så lång tid från Daguerres presentation till att måleriet genomgått en mer radikal omvälvning än under de föregående femhundra. Inte trots kameran, utan på grund av den. Kameran tog inte död på konsten. Den tog död på en uppgift, den exakta avbildningen, och lämnade kvar precis det en människa alltid haft men sällan behövt lita fullt ut på: förmågan att visa något som bara går att se inifrån.

Det är den mest direkta bilden av vad som nu sker med AI, och kanske därför den känns mest angelägen av de tre. Skriften frigjorde minnet till tanke. Elektriciteten frigjorde mörkret till tid. Fotografiet frigjorde blicken från plikten att bara återge, och tvingade den att betyda något i stället. Varje gång har mönstret varit detsamma: maskinen tar över det mekaniskt korrekta, och kvar blir det som aldrig gick att mekanisera från början.

Frågan är inte längre om det mönstret upprepar sig. Frågan är vad vi, den här gången, väljer att vända blicken inåt mot.