OMAI – Frigörelsen, del 2: Elektriciteten – När mörkret blev tid

Mörkret har i hela mänsklighetens historia varit den mest orubbliga av alla gränser. I Sverige, där vintersolen kan försvinna redan mitt på eftermiddagen, har ljuset styrt nästan allt som gått att styra, när man arbetat, ätit, samlats, vilat. Ett stearinljus eller en oljelampa gav bara en bräcklig aning av dagsljus, aldrig nog för att riktigt utmana mörkret. Den mörka årstiden var inte bara kall, den var ett slags väntrum, ett halvår då tillvaron kröp ihop till de få timmar solen tillät.

Glödlampan löste inte upp den gränsen på en gång. Den gjorde något mer sammansatt, den gjorde gränsen förhandlingsbar. Och som så ofta när något blir förhandlingsbart var det första svaret inte det klokaste. Fabriker som tidigare tvingats stänga i skymningen kunde nu köras in i natten, och de gjorde det. Mörkret hade satt en gräns för hur mycket som gick att kräva av en dag, och när den gränsen försvann fylldes tomrummet, åtminstone till en början, av mer av samma sak.

Det är frestande att läsa det som elektricitetens fel, men det säger nog mer om ett mönster som går djupare än så. Kravet på att få tillbaka tid, att inte låta varje frigjord timme sväljas av arbete, är äldre än glödlampan själv, det har följt människan genom nästan varje teknisk omvälvning, en ständigt återkommande förhandling mellan vad en uppfinning gör möjligt och vad människorna som lever med den faktiskt får behålla.

Det som växte fram när tiden till slut erövrades tillbaka var svårare att förutse än striden om den. Kvällar som en gång var stumma av mörker fylldes så småningom av bibliotek som höll öppet efter arbetsdagens slut, av teatrar och konsertsalar, av studiecirklar där människor som aldrig haft råd med varken tid eller ljus plötsligt hade bådadera. Fritiden, som en gång var en handfull ljusa sommarkvällar om året, blev något som existerade även när solen gått ner. Ingen ritade det på förhand. Det växte fram, oregelbundet och utan given riktning, format av alla de val människor gjorde med de timmar de till slut fick behålla.

Det är svårt att inte se samma mönster upprepa sig, om och om igen, varje gång en uppfinning tar bort en gräns som tidigare varit självklar. Det första som fyller tomrummet är sällan det bästa vi har att erbjuda. Det klokare svaret kommer senare, om det kommer alls, format av människor som vägrar låta det frigjorda bara försvinna in i mer av det gamla. Mörkret var en gräns i årtusenden. Det tog bara några decennier att göra den förhandlingsbar, men det tog mycket längre att lära sig vad friheten faktiskt kunde innehålla.

Nästa gräns som föll handlade inte om tid, utan om vad ett öga - och en hand med en pensel - egentligen hade kapacitet att göra.